Det är synd om mammas lilla turkunge nu…

Ja det är det verkligen. I förr går kväll så låste han in sig på toaletten och naturligt vis så är det inte några svenska säkerhetsdörrar som kan öppnas från utsidan. Vi försökte skruva lös låset men det gick inte utan han måste öppna från insidan… vilket inte är det lättaste med dessa nycklar som finns här. Nyckeln lossnade flera gånger och ramlade ut. Efter vad som kändes som evigheter så fick han upp dörren å kunde komma rusandes och grinandes ut och in i min famn. Det var en väldigt skön känsla. Men tro inte att det räckte, direkt i går morse så börjar han dagen med att ramla när han är på väg in i bilen. Ena benet fastnar under sätet medan han ramlar ut och slå huvudet i asfalten så det går hål och hans så blonda lockar blir röda av blod… och sedan i trädgården så ligger Cello med Ayse i hängmattan och gungar och naturligtvis så gungar han omkull sonen son står bredvid. Han dras in under hängmattan så den åker över honom 4 gånger innan jag får upp honom därifrån. Resultatet blev skrubbad panna, knä och armbåge… Ni ska veta att jag lider med min son just nu.