Ibland blir det bara tok av allt

Ja och idag blev det en sådan dag. Jag hade planerat dagen in i minsta detalj. Deniz var hemma från dagis och vi skulle tillbringa förmiddan i Berga med lite stall jobb och kanske en sväng till skogen. Sen efter lunch så skulle vi hämta Eira på dagis eftersom hennes föräldrar var bortresta över dagen. På väg hem från dagis skulle vi hämta upp deras hund Wynja. En promenad med barnen och hundarna tillsammans med Bella stod också på schemat men som ni kanske har listat ut så blev det inget av detta. Nej utan strax efter ankomsten till Berga lyckades min äldsta avkomma få upp balkong dörren och strax efter var olyckan ett faktum. Det blev korsdrag och naturligtvis så fick han tummen i kläm vid gångjärnen på dörren. Han satt fast ända tills jag hade hunnit fått upp min stora rumpa och lyckats öppna dörren igen. Deniz grinade och skrek och lät oss inte titta på tummen. Efter ett samtal till vårdcentralen så var det bara att sätta oss i bilen och åka ner till farbror doktorn. Mellan tårarna i bilen ber sonen om att vi inte ska åka till sjukhuset för han vill inte ta bort tummen. Stakarn, det är inte nog med att han ska ha ont utan han är dessutom rädd att de ska ta tummen av honom.

På vårdcentralen gick det fort att komma in, först till sköterskan och sedan till doktorn. Kan bara ge den underbara personalen beröm, inte för att de kunde göra så mycket eftersom sonen var så rädd om sin tumma men allt gick väldigt fort och de försökte verkligen att lindra hans plågor på alla vis. Men det blev till att åka in till sjukhuset för röntgen men innan vi lämnade vårdcentralen ville min goa grabb ha ett plåster och naturligtvis så fick han det :)

Innan vi kunde åka in så skulle det inköpas glass och flytande alvedon men varken det ena eller det andra gick att få i sonen. Och när Deniz inte äter glass ja då vet man att han har ont.
Tårarna slutade inte rinna förren vi kom till röntgen och jag kom på att Ayse hade en napp som troligen Deniz var i större behov av och som av ett trollslag så slutade tårarna att rinna. Även fast nappen inte kunde ställa allt till rätta så blev allt mycket bättre med hjälp av den.

Två timmar efter ankomsten till sjukhuset och fyra röntgen bilder senare var vi på väg därifrån igen. Tack och lov så var inget brytet men tummen var fortfarande orörlig. Han var otroligt duktig hela tiden. Jag är så stolt över min lilla grabb. Men dottern min höll nog på att ta ihjäl sin mormor medan vi väntade i väntrummet. Hon kunde inte sitta still en sekund utan de var ute och gick eller åkte ruschkana mest hela tiden. Måste skicka ett stort TACK till barnens mormor eftersom jag inte hade klarat dagen utan henne.

Det blev hamburgare på vägen hem. Alla var väldigt hungriga så maten blev glatt välkommen. Sen blev det till att skynda hem så att Eira kunde hämtas från dagis. Så några timmar försenade så kunde både Eira lämna dagiset och Wynja fick äntligen komma ut.

Dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig men den slutade i alla fall gott, och Deniz är så söt när jag springer omkring med tummen i vädret. Men det smärtar i en när ens barn lider.