Sjukvård!!!

Jag sitter här för mig själv och klockan är snart två på natten här, hoppas bara att jag inte skriver för osammanhängande och allt för många ord fel nu i min trötthet. Vi har haft två tuffa dagar och en otroligt tuff natt bakom oss så jag ska strax gå och lägga mig men innan dess vill jag sitta en stund för mig själv för första gången på evigheter känns det som men det är nästan bara två dygn.

I torsdags så skulle det handlas men innan dess så åkte jag, Cello, Ayse och Aslan en stund till stranden men det började inte så bra utan ner till stranden så fanns det en ramp å naturligtvis så var jag tvungen att gå på den... Det låg sand på den så det sa PANG så låg jag där på denna ramp av cement. Visst jag fick ont och ett skrubbsår längs med det högra benet men det var inget jag märkte av utan det värsta var att jag höll lilla Aslan i mina armar. Jag fick bort större delen av honom innan jag landade men tyvärr så blev hans högra fot klämd och även den lite upp skrubbad. Hans tårar sved mer än vad mitt ben gjorde, men som tur var så verkade han må bra och han somnade efter ett tag där på stranden.

Han är pigg och glad resten av kvällen, han sparkar med benet å vickar på tårna men han vill inte stödja på benet så tillslut bestämmer vi oss för att åka till sjukhuset för att kolla det. Vi åkte till ett statligt sjukhus och jag kan lova att det var en upplevelse utöver det vanliga. Vi kommer in med sonen å cello berättar i receptionen vad som hänt och att vi vill ha röntgen... Okej då gör vi väll så då... Ja vi fick ju förstås träffa en läkare som tittade upp från en massa papper, tittade på Cello och sen mig å Aslan, sedan frågade hon om jag också skulle kollas, nej det var inte nödvändigt... okej gå dit bort så tar ni en röntgenbild å kommer tillbaka. Vi gick å tog bilden, jag väntade med sakerna utanför medan Cello gick in med honom. När jag står där utanför å hör hur sonen skriker av smärta då rinner tårarna på en otroligt klumpig mamma.

När bilden var klar så fick vi ta med oss bilden själva bort till läkaren som tittade på den i säker 10 sekunder å säger sen att inget är brutet och att vi kan komma tillbaka i morgon för att träffa en ortoped. Ja så var det med det... Hon tog inte i Aslan eller kollade på hans sår.

Allt detta skedde helt öppet bland alla andra patienter inne på akuten. Läkaren satt bakom ett bord och det var typ löpande band taktiken. Man må säga vad man vill om vården i Sverige men man brukar inte behöva stå på led framför ett bord när man söker vård eller när man kommer in akut med ett barn.

Å jag kan ju inte direkt säga att min man å jag är så smart heller, för dagen efter åker vi tillbaka till samma sjukhus, men det bemötandet vi fick gjorde att vi valde att betala för den otroligt lilla å dåliga vård vi fått och sedan åka till ett av alla de privata sjukhus som finns i denna stad. Vi fick bra bemötande av trevliga människor och även fast vi fick vänta medan läkaren var på fredagsbön i mosken så fick vi vård relativt fort. Å tänk att läkare både kände och tittade på Aslans ben även fast han hade våran röntgenbild från natten att titta på. Han skrev ut medicin som ska ta ner svullnaden och så fick han en linda runt sin lilla fot. Tackar vet jag privat sjukvård. Det var dessutom billigare att träffa ortopeden på det privata sjukhuset än vad vi skulle ha fått betala för ortopeden på det statliga...

Aslan står fortfarande inte på sitt högra ben men han kryper runt utan problem så det tar nog inte så lång tid innan han hoppar på som vanligt igen, men att se honom grina till när det gör ont och veta att det var jag som gjorde det... det är inte kul. Å ja jag vet att det inte var med meningen å att det var en olycka men vad hjälper det att veta? Känslan finns där ändå...