Gotta, gotta och åter gotta!

Ja så har våran och barnens dag sett ut. Barnen har pussat händer och önskat folk glad Bayram och tillbaka har de fått pengar och godis. När godiset tagit slut har de sprungit upp till kiosken och köpt nytt godis eller chips eller glass eller dricka. Och när pengarna tagit slut ja då har de gett sig ut i byn och pussat fler händer och samlat mer pengar. Själv har vi gått runt i husen och hälsat på en massa folk och i varje hus har vi fått godis och Baklava, en otroligt god men söt gosak, och man får ju inte tacka nej så just nu är jag lätt illamående.

Så här glada har så gott som alla sett ut idag.

Vid Bayram så ska man inte bara äta gott utan man ska även dela med sig till de fattiga. Cello brukar ge pengar till en släkting som bor själv med sina barn i stan eftersom hennes man gick bort för några år sedan. De har det ganska fattigt och de har inte haft det så lätt den senare tiden. Dottern i huset har alltid varit en glad, leende prick och det var hon även denna gång när vi kom dit. Hon busade med barnen och det bara lyste om henne och efter ett tag så visade hon en ring för oss, hon var förlovad. Jag blev otroligt förvånad för hon är så ung, hon tittar på mig och ler och säger att hon fyller nitton samma dag. Hon är alltså nitton år och förlovad efter sin egna vilja. Det är ingen som sagt något utan det är hon själv som vill detta och hon bara lyser av glädje. Jag har svårt att förstå att man väljer vid nitton års ålder att binda sig för resten av livet men här är det vanligt. Jag fick höra idag när vi var hem till Cellos kusin att hans fru var femton när de gifte sig. Hon skrattar och tycker att det var bra att de gifte sig. Å visst de verkar ha det bra tillsammans, hennes man är en snäll och omtänksam man men ändå hon var FEMTON!!!! Vad gjorde jag när jag var femton? Jag gick i skolan och festade och hade ingen koll på världen (även fast jag tyckte nog det). Tänk om jag hade gift mig istället, oj oj oj.