Oj oj oj!

Oj vilket dygn. Efter lite om och men så kom vi tillslut i väg till stan och sjukhuset. Som tur var så kunde de äldre barnen stanna hos sin faster. Väl framme så skickas vi runt, runt på sjukhuset. Det verkade som om ingen ville ha med oss att göra. det gjordes två feber koller med en manick som de bara drog över Aslans huvud och båda visade på 37,5. första sköterskan som tog febern sa att han då minsann inte hade feber. Hans kropp var tvär het men den kände han inte ens på men nästa sköterska som vi fick träffa sa att luftkonditioneringen i bilen gjorde att huden var svalare så det inte visade rätt. Att vi dessutom var på ett sjukhus med luftkonditionering kan ju inte ha gjort saken bättre. Jag undrar i mitt stilla sinne om de nån gång har fått in någon där det visar att de har feber, måste vara behändigt att kunna saga "nej, titta här inte har du någon feber". Innan dagen var slut så hade vi träffat tre läkare, två sjuksköterskor och tre sköterskor på labb. Till min stora förvåning var faktiskt två av dessa läkare kvinnor. När vi kollade på tavlan så var fyra av sju läkare på barnavdelningen läkare. Sen att det inte var samma statistik på resten av avdelningarna spelar ingen roll nu, jag fick så jag teg i alla fall.

Över fem timmar efter vi kom var vi åter på väg hem. Trötta, hungriga och törstiga styrde vi först till Cellos kusins jobb, dvs en restaurang.
Klockan tio var vi åter hemma i byn och det första som möter oss är våra barns kusiner som kommer springande och säger att Deniz ramlat och gjort illa sig. Det första som dyker upp i mitt huvud är minst en bruten arm eller två. Som tur var kom sonen gående och såg mer glad än ledsen ut, innan min hjärna hittat på något ännu värre.
Han hade ramlat på asfalten men det var inte så farligt utan bara ett lite djupare skrubbsår något som är ganska vanligt på våran vilde.

Klockan var runt två när vi äntligen kunde lägga ner våra huvuden på kuddarna och sova. Natten inna sov jag väldigt dåligt pga av Aslan och hans feber så jag var otroligt trött. Aslan fick sova mellan oss vilket var skönt för natten innan var det jag som sov i hans säng och jag får liksom inte riktigt plats där utan fötterna hänger utanför. 

Idag har Cello åkt ner till Bura för femte dagen i rad. Idag var den hans mammas tur att åka till vårdcentralen för att träffa en doktor. Hon ramlade för ett bra tag sedan och hennes knä är svullet men hon har vägrat att åka till någon doktor, men idag fick Cello iväg henne. 

Vi får se hur det går med packning och förberedelserna inför hemresan men våran nya plan är att det mesta ska vara färdigpackat i dag och så kan vi ta det lugnt i morgon och åka efter middagen utvilade och glada. Men nu känns det som att man inte kan vara säker på något, så vi får se hur det går.  Aslan som fick antibiotika igår mår i alla fall mycket bättre idag och leker för fullt med sina kusiner och syskon. Det är lite konstigt att se ett så livligt barn bara sitta still en hel dag så det är ganska skönt nu när han är piggare och lite mera sig själv. Han är fortfarande kinkig och börjar grina fort men helt bra kan man ju inte bli på en gång, han är i alla fall på väg åt rätt håll.