Idag när min make äntligen behagade att vakna så blev det bara frukost innan han gick iväg till moskén och lämnade sin fru hemma med alla barnen. Valet för frun stod mellan att städa, å det medan alla barnen lekte, eller titta på gamla bilder på datorn. Bilderna och datorn vann. Eftersom min svägerska kom upp så blev det bilder från Turkiet och alla söta barnen. den här bilden är inte den bästa men gud vad små de är. Det är Deniz som har röd tröja på sig och de andra är Cellos brors barn. Tjejerna är nu 11 år och så här stora men de har fortfarande en liten kusin med röd tröja mellan sig fast den här gången hette han Aslan.
Naturligtvis så sysslar Aslan med sin favorit sysselsättning så fort han kommer in i ett rum som innehar en vedspis, vilket i stort sätt är alla rum i alla hus i hela byn.
När moské besök och kort tittandet var klart så var det bara att åter bege sig ut på gatorna för att pussa händer och hälsa på folk. Idag började vi hos Cellos äldsta faster och se vad jag hittade på hennes balkong. Stora klasar med ekologiskt odlade vindruvor. Min vindruvor som växer vid min balkong blir små och inte så goda, de används mest till att göra sirap och deras blad gör de dolma på. Dolma är en turkisk maträtt typ som svenska koldolmar. man tar bladen från vindruvsplantan och lägger i en risblandning och sedan rullar man ihop det till små cigaretter. Cigaretterna kokar man så riset sväller och så har man fått sig dolmar stora som cigarrer istället. Jag är kanske inte så bra på att förklara men gott blir det i alla fall.
Fast åter till vindruvorna så blev jag otroligt avundsjuk på hennes odlingar. Titta bara på dem. De växte längs hela balkongen och ända upp till hustaket
Har man en kamera här i landet så vill alla vara med på porträtt man behöver inte fråga för de ber oftast om det. Hon till höger är Cellos kusin och hon till vänster är hennes svägerska. De tyckte bäst om det översta kortet för här ska man vara så ordentlig på kort, ja inte bara på kort i och för sig, men jag tycker bättre om det nedre då ingen av dem kan hålla sig för skratt än hur mycket de försöker se allvarliga ut. Det blev lite lek med kameran och mina solglasögon också tillsammans med mycket skratt.
Det här är vårat hus. det är Sina eller Nida som är med Aslan uppe på våran lilla balkong. Cello och jag bor på övre våningen medan hans mamma och pappa bor på nedre tillsammans med Cellos bror och hans familj.
När jag knäppt kortet vände jag mig om och det var det här som jag hade bakom ryggen och det vi kan se från lilla balkongen.
Där det hänger en turkisk flagga där bor Cellos syster och hennes familj, hennes svärföräldrar och hennes svåger och svägerska. För oss låter det helt galet men här är det konstigt att inte bo så. I och för sig så har ju cellos syster en lägenhet i stan också men titt som tätt så kommer hennes svärföräldrar och plingar på dörren och stannar en vecka eller två. De kommer och går lite som de vill. Visst låter det underbart.
Ayse ville följa med hon också och pussa lite händer men efter ett hus gav hon upp den tråkiga uppgiften och gick hem till kusinerna och lekte istället, men först skulle hon visa mig några hönor som hon sett när hon varit ute med de andra barnen. Hon var lite rädd men nyfikenheten övervann rädslan.
Å träffar man på en liten en så måste man ju ta kort. Titta på färgen på ögonen och håret. Lätt blond med mörka ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar