Ulcerös kolit!

Någon vecka innan vi åkte från Sverige, närmare bestämt 26 Juni så fick jag diagnosen Ulcerös kolit, dvs kronisk inflammation i slemhinnan i tjocktarmen och eller ändtarmen. Detta besked kom som en enorm lättnad för mig eftersom jag i nästan två månader varit säker på att jag hade cancer och att jag var döende. Jag hade nämligen struntat i alla varningssignaler och kört på som vanligt utan att uppsöka doktor. Jo jag sökte faktiskt hjälp innan jag blev gravid med Aslan så där en 2,5 till 3 år sedan men han jag träffade då sa att det nog var hemorrojder och att jag skulle ta medicin för det till att börja med och blev det inte bättre så skulle jag återkomma. det blev inte bättre å jag återkom inte. Det är konstigt nog svårt att prata om tarm, bajs och blod och tillsammans så känns det nästan omöjligt. Jag avfärdade det som hemorrojder jag också, mest skulle jag tro för att det var lättast, å så fortsatte jag med mitt liv.

Besvären avtog efter Aslan var född, jag var hemma ganska länge och allt var lugnt och inte så mycket stress. När jag sen började jobba i oktober kom mina besvär tillbaka som ett brev på posten. Jag började ganska omedelbart att börja blöda igen. Jag skojade bort det och sa att jag var för lat och att jag satt på häcken alldeles för mycket. Men framåt April ringde jag och bokade tid på vårdcentralen. Där fick jag göra en mindre rolig anal undersökning som visade på att tarmen var inflammerad. Jag fick ta några blodprover och min läkare skickade iväg en remiss till sjukhuset för en större undersökning. Jag var fortfarande inte så orolig men det kändes lite snopet att det inte var hemorrojder.

Men efter någon vecka rasade min värld. En person som står vår familj nära hade också haft samma problem som mig och han fick beskedet CANCER. Jag som hade haft problem med detta under flera års tid och bara struntat i det kände nu att självklart är det cancer jag har jag också och med tanke på hur många år som jag hade gått så var det nog inte mycket att göra åt saken utan det var ju bara döden jag behövde vänta på. Jag grät i flera dagar, och även om min läkare sa att hon inte trodde det var cancer så visste jag att det inte kunde vara något annat. Jag började planera för hur det skulle bli för Cello när jag försvann. Hur skulle han klara jobb, hus och tre barn i ett land som han inte riktigt förstår sig på. Hur ska han klara all kontakt med skolan, dagis, räkningarna, barnens aktiviteter ja allt började bara snurra i mitt huvud. Jag såg hur barnen skulle få växa upp utan en mamma.

Som tur var så var de på sjukhuset ganska förstående så jag behövde inte vänta några tre månader utan när jag ringde dit så fick jag komma veckan efteråt. Den 3 Juni åkte jag nervös som bara den upp på sjukhuset och gjorde en koloskopi, dvs läkaren körde upp en kamera i rumpan på mig och kollade igenom hela tjocktarmen. Även hon såg att tarmen var inflammerad. Hon tog vävnadsprover längst med hela tjocktarmen och till min lättnad så såg hon inga tumörer. Lättad och lite hög efter den lugnande medicinen som jag fått gick jag med lätta steg ut därifrån.

Läkaren skulle skicka hem lite rör som jag skulle ta lite avföringsprover med och lämna in på vårdcentralen. När dessa provrör kom så försvann den lättnad jag hade haft och en smygande oro kom över mig igen. Bland proverna fanns det prover för att leta efter spår av tumörer. Japp då var man tillbaka på ruta ett igen med en växande oro. Jag hade svårt att jobba så från veckan innan undersökningen och hela Juni ut gjorde jag inte många pass. Mentalt orkade jag inte. Jobbade jag så slutade det med att jag låg hemma och grinade. Både barn och jobb tillsammans med oron blev för mycket. Så tack vare min snälla chef som gick med på att jag jobbade bara det jag kände att jag orkade så klarade jag tiden fram till den 26 Juni ganska bra.

När jag fick diagnosen så kom den med en massa mediciner och information. Informationen orkade jag inte ta del av utan jag googlade på vad Ulcerös kolit hette på turkiska och tog fram den informationen till min käre make så fick han läsa på. Nu över en månad senare har jag börjat kunna ta in information om vad detta innebär.

Medicinen började jag ta hemma men eftersom jag blev väldigt dålig en natt så har jag inte vågat ta den här nere utan jag tänker börja när jag kommer hem igen och se om det var medicinen som gjorde mig dålig eller om det var något annat som gjorde det. Min läkare tyckte att jag skulle testa även här nere och skulle det inte funka kunde jag ju gå till läkare här nere och prova ut ny, men detta betackar jag mig då varken jag eller läkaren i fråga skulle förstå varandra. Så jag börjar på ny kula när jag kommer hem och då inte bara med medicinerna utan även så skulle det bli några fler undersökningar.

Däremot så har denna sjukdom påverkat mig en del här nere, tror jag i alla fall. Jag vet liksom inte vad som är sjukdomen och vad som är annat så som dålig mat eller vatten. Allt kanske är en kombination av både och men vanligtvis så brukar jag inte ha så mycket problem med magen här nere som jag har haft i år.

Den mentala biten som var den jobbigaste har jag varit till kurator och pratat om innan jag for men jag skulle tro att det blir fler besök när jag kommer hem. Kuratorn på vårdcentralen hemma var otroligt duktig på att berätta och få mig att förstå hur hjärnan fungerar och varför man tänker och reagerar på ett visst sätt i olika situationer. Att veta varför och hur gjorde att jag själv accepterade mina tankar och reaktioner och jag fick en förståelse för mig själv som jag inte hade innan. Och dessutom så måste jag snart ta tag i och ta kontrollen över min livslånga sjukdom. Jag har just börjat men det är långt kvar.