För 5,5 år sedan när jag var gravid med Ayşe så vandrade jag glad i hågen in i köket här nere men ganska snart så sprang jag illamående ut igen. I taket hängde ett slaktat lamm och nedanför på golvet låg huvudet på ett stort fat där fanns även några blod droppar som droppat från det hängande djuret. Lukten som var därinne har förföljt mig sedan dess och jag har inte klarat av att äta lamm för smaken har påmint mig om lukten av rått fårkött. Min oförmåga att få i mig lammkött har ställt till med en del besvär här nere eftersom mina svärföräldrar är fårbönder. De äter både lamm till fest och vardag. Varje gång vi kommer ner så vill de slakta ett lamm men eftersom jag inte äter så har de låtit bli, men i år struntade de i mig och gjorde sin fest måltid i alla fall. Efter nån dags hängning så var köttet mört och klart för styckning. Det var två stycken som såg lite farliga ut där de satt och styckade, jag har faktiskt lite svårt att se mig själv gift med en man som hanterar en kniv på detta barbariska sätt men det är väll tur att man inte vet allt innan man gifter sig för då skulle nog jag ha sprungit fort som bara den åt andra hållet och då missat en massa underbara händelser och upplevelser.
När Ayşe såg köttet så frågade hon försiktigt om det var något av våra lamm och hon blev arg och sa att vi inte fick döda någon mera av våra lamm utan vi fick ta nått annat lamm nästa gång. Så lilldamen hade inga problem varken med dödandet eller ätandet bara det inte var någon av hennes lamm, fast det fick ju tydligen gå för den här gången.
Det blev grillning av köttet och lukten spred sig härligt över trädgården. Inte ens hundarna åt sin mat utan de satt bara och luktade efter kötet.
Även barnen satt förväntansfulla brevid grillen.
Jag var lite skeptisk till hela denna kväll kan jag lova och min svärmor hade förberett en massa annan mat till mig, men med den lukten som spred sig så kunde man inte bli annat en sugen på att äta och lammfilén som min kära make håller i var inte bara mör utan även väldigt god. Japp jag åt och jag tyckte om, så nu har jag inte längre några undanflykter utan nu är det bara att äta hädanefter.
Även Ayşe hjälpte till med maten. Hon gjorde soppa på smutsigt vatten och fårmat men där gick gränsen för vad jag smakade i alla fall.
Förväntans fulla barn och vuxna som sitter vid borden och äntligen ska få hugga in på maten.
Efter några dagar och nätter på mer civiliserade platser så kände jag vad skönt det hade varit med mer barnanpassade miljöer, nu var vi åter vid varma vedspisar, rostiga krokar och annat smått och gott som gjorde att lugnet aldrig kunde infinna sig. Det hjälpte kanske lite till att barnen var glada och lekfulla så att sitta still fanns liksom inte i deras värld. Mycket hopp och bus blev det men även en del dans och sång. Så fort Aslan hör musik så dansar han och han älskar att ha publik när han gör det, han är en riktigt liten artist.
Kan själv... vet inte vem han är lik men han kan fixa allt själv, och oftast går det ganska bra fast den här gången gick han lite bet så faster fick faktiskt hjälpa till innan det var klart.
En härlig kväll men som vanligt blev det sent, vi var inte hemma fören klockan var närmare två och då satte sig Deniz och en av hans kusiner med Cello och spelade UNO. Klockan tre kom pojkarna i säng, jag undrar om det är dags att bege sig hem över för att vända tillbaka dygnet innan skolan börjar för det kommer nog att ta sin lilla tid att fixa till detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar