Omskärelse!

Ja så hade den dagen kommit som jag hade hoppas på aldrig skulle komma medans min man har haft stor oro över att samma dag aldrig skulle dyka upp. I detta land så finns det två tillfällen i ens liv som är stora och det är ens bröllop och när ens son blir sünnet, dvs omskuren. Eftersom det är så stort här så kom Cello och jag överens för länge sedan att våra söner skulle göra det men det skulle göras på sjukhus och inte som de brukar göra här, hemma med hela byn som vittnen. Men eftersom Deniz är rädd för sprutor så har detta inte varit ens aktuellt, men nu när vi varit här har han hört alla de andra pratat om detta sünnet så började han ändra sig till Cellos stora glädje. Till slut så övervann han sin rädsla för sprutor och bestämde sig för att han ville göra detta. Så med ett stort leende gick han igår in på sjukhuset tillsammans med mig, sin far, farfar, farmor, faster och sina syskon. När det blev hans tur så tog han den manliga sjuksköterskan i handen och gick i väg skrattande. Även när han 30 minuter senare vaknade så var det med ett leende och det enda han klagade på var att det gjorde ont i armen där nålen satt. Han var lite öm senare på kvällen men med tanke på hur han hoppade runt här och klättrede så kan jag inte påstå att det var någon fara. Nej Deniz mådde bra och var glad att han äntligen blivit sünnet. Men när Deniz hade bestämt sig för att göra det så bestämde vi att Aslan skulle göra det samtidigt men oj vilket misstag det var. Jag kan ta att Deniz har gjort det, han valde själv men mitt samvete får ingen ro över att vi även lät Aslan göra det. Han är så liten och kan inte förstå. Jag själv kan inte heller förstå. Okey jag förstår argumenten men jag ser inte det nödvändiga i det i dessa tider. Förr när det inte fanns vatten att tvätta sig i här i värmen och med all smuts så förstår jag att det fanns risk för infektioner men de problemen finns ju inte längre. Inte heller kan jag förstå den glädje de känner inför detta. Igår när Aslan just vaknat så kramade min svärmor mig och pussade mig flera , flera gånger och sa tack, tack, tack medan hon log och skrattade. 

Senare på kvällen när jag satt själv uppe medan Aslan sov så kom Cellos syster och vi pratade om skillnaden mellan Turkiet och turkarna och Sverige och svenskarna och då främst mellan Cellos familj och min. Här nere finns inte ens möjligheten att man inte omskär sina söner medans hemma tycker de flesta att man är knäpp som ens tänker tanken. Och visst jag förstår inte varför men igentligen är det bara en liten, liten skinbit som tas bort men denna lilla bit väcker starka kännslor. Vi pratade även om skillnaden med kläder, hur kvinnorna i sverige inte täcker sina kroppar medan här är det otänkbart för en kvinna att gå runt i en kort klänning eller linne. Även samkönade äktenskap kom på tal och barn utom äktenskap. Båda två förekommer inte i denna del av Turkiet medan hemma är det vanligare med barn födda utom äktenskap än i tror jag. 

Även Aslan mår bra och leker som vanligt så jag tror hela denna situation är jobbigast för mig mentalt. Men eftersom jag själv inte kan förstå varför så känns det väldigt onödigt och dumt att göra det men för åtta år sedan gjorde jag ett val. Jag valde att skaffa barn med en man som har en annan kultur och religion än min egen och då måste jag respektera hans önskningar och hans sätt att leva på samma sätt som jag begär att han ska respektera mig och mitt sätt att leva. Vi får ta både det vi tycker är bra och det vi tycker är mindre bra och göra det bästa vi kan göra tillsammans. Cellos syster frågade mig igår om Cello och jag var lyckliga tillsammans trotts våra familjer och vänners olikheter och det måste jag säga att vi är och det är väll huvudsaken, eller hur?